Det började med Oscar.

Oscar var 17 när han kom till mig med ett förslag. Sommaren närmade sig, han ville inte vänta. Så han tog initiativ och erbjöd sig att städa hemma, ordentligt, mot betalning.

Det var hans idé. Han såg ett behov, förstod vad det var värt och presenterade det som ett erbjudande. Han fick jobbet. Och han gjorde det bra.

Jag insåg att det Oscar fick träna på var precis det arbetslivet sedan kräver. Inte betyg. Inte en fin CV-rad. Utan känslan av att han kan påverka sitt eget liv, skapa värde och klara saker på riktigt.

När han sökte sommarjobb spelade erfarenheten roll. Han hade struktur, planering och förmågan att leverera utan att påminnas. Han fick jobbet.

Jag byggde Kindo för att fler unga ska få det Oscar fick. Känslan av att kunna. Känslan av att deras insats spelar roll. Och känslan av att vara redo för livet, inte när de börjar jobba, utan långt innan.

Men jag byggde det också som förälder. Jag vet skillnaden när min ungdom tar eget ansvar, inte för att jag tjatade, utan för att strukturen finns. Vi delar på uppgifterna. Jag slipper påminna. Och jag blir stolt när jag ser min ungdom göra sig redo för livet.

Och sedan finns det något mer. Våra nära och kära behöver ibland hjälp. En morförälder som vill ha sällskap och en hand med trädgården, en faster som behöver avlastning. När den unga kommer och hjälper till händer något fint: ett problem löses, men man umgås på riktigt. Den unga lär sig ta instruktioner från fler vuxna, får beröm från fler håll och byggs upp av fler människor. Det är inte bara vinna-vinna, det är så uppväxt egentligen ska se ut.